Denna artikel skrevs av Lisa Wetterberg för Katolskt Magasin ca 2001.

Ni känner säkert alla igen det. Man sitter i mässan i kyrkbänken, uppfylld av fromma tankar, lyssnar på präst och musik, och så mitt under förvandlingen hör man:

Stamp, dunk, stamp, stampstamp,
"-Sssshhhh!"
Stamp! "
-Aj! Dumma mamma! Jag vill gå hem!"

Man vänder sig irriterat, kanske t o m demonstrativt om och blänger – förlåt, ser efter vems ungar det är som stör. Man tänker att "kan inte folk lära sina barn att sitta stilla, gå tyst, viska, gå ut eller varför inte helt enkelt hålla sig hemma". Och så kanske man försöker koncentrera sig på mässan igen, för att efter fem minuter bli lika störd av en mässbok som ramlar i golvet och ett spädbarn som skriker i vad som verkar vara en evighet och ansvarig förälder har inte vett att gå ut med vederbörande.

Så här tänkte i alla fall jag innan jag själv blev maka och mor. Och så här tänkte jag länge även som mamma till ett snällt och välartat spädbarn. Sen hände det saker. Dels blev jag tvåbarnsmor och dels var det första barnet inte så litet längre. Och sakta men säkert insåg min man och jag att det å ena sidan var en mycket bra målsättning att gå i mässan som familj varje söndag – å andra sidan frestade det svårt på ro, sinnefrid och andlig harmoni. Trots föräldrar som går till kyrkan varje söndag är nämligen våra barn precis som alla andra ungar. De har bra "kyrkdagar" och lite sämre sådana. Och det är inte alltid de frammanar det bästa hos varandra heller.
Handen på hjärtat, hur gärna vi än skulle vilja se våra barn som små änglar, sittandes blick stilla i bänkarna med ett heligt skimmer omkring sig, på sin höjd läsandes/tittandes i Barnens Bibel, så måste vi inse att detta knappt förekommer, ens i "de bästa familjer". En vis väninna sa till mig att barn i kyrkan och i mässan är ett tecken på en kyrka som lever. Som förnyas. Sen att barn självklart successivt måste lära sig hur man uppför sig i mässan, det är något som är allas vårt ansvar.

Ett exempel på detta är Msgr Cavallin som flera gånger i högmässan i Domkyrkan i Stockholm, från predikstolen i kungörelserna med bestämd röst sagt ifrån att barn ALLTID är välkomna i mässan, att det MÅSTE få vara där. Som förälder tar man åt sig av dessa ord med glädje, eftersom de blickar man ibland får av andra församlingsmedlemmar säger något helt annat.
Vidare hävdar han att barn har en fundamental rättighet att komma med sina föräldrar till mässan. "Barn är människor helt och fullt – ingalunda ett slags "blivande människor"; de är döpta, dessutom helgade människor. Att de inte alltid kan uppföra sig som vuxna och mogna personer är en helt annan sak. Om man nekar dem denna rätt kan man lika gärna låta bli att döpa dem. Mässan är ingen privat andakt där den enskilde kan göra krav på absolut tystnad och ostördhet. Den är ingen privat förberedelse till min högst privata och enskilda kommunion. Detta är fundamentalt. Den är däremot Gudsfolkets samling kring Herrens offer, närvarande för oss under brödets och vinets gestalter."
Msgr Cavallin nämner också begreppet "kyrkvan", någon han hävdar att barn snabbt blir om de tidigt får följa med. Släpphänta föräldrar som låter sina barn väsnas helt utan ingripande är enligt hans mer än trettioåriga prästerliga erfarenhet sällsynta. Det kan vara klokt att undvika alltför långa mässor med utpräglad vuxenkaraktär. Sen att både präst och församling ibland blir störda och låter detta bli tydligt måste föräldrar försöka förstå – och kanske också acceptera, säger fader Lars.
"Detta behöver inte omedelbart vara ett tecken på den barnfientlighet som Herren själv blir indignerad över", fortsätter han. "Men irritationen får inte ta sig sådana uttryck att barn och föräldrar känner sig utfrusna. Vi kan aldrig gå med på ett slags "barnapartheid" i vår kyrka - då hamnar vi i definitiv konflikt med Vår Herre - och gräver vår egen grav för framtiden. Ömsesidig hänsyn trots alla irritationer - och ömsesidig kärlek och acceptans är och förblir det mål vi måste arbeta för."

Pater Stefan Dartman, kyrkoherde i Sankta Eugenia församling i Stockholm säger så här om barnens plats i mässan:
" Vad gäller barnens deltagande i mässan, tror jag att det är viktigt att de tidigt (hur tidigt, kan diskuteras) känner sig hemma i den kyrkliga miljön. Jag rekommenderar upptäckts- och andaktsbesök i kyrkan även utanför mässtiderna. Man borde söka sig till en gudstjänst som erbjuda bra förutsättningar till detta. Så är det förstås bönelivet i familjen, att be med barnen, göra ett korstecken på kvällen även med eller på de minsta etc."
Han fortsätter och säger att om man förutsätter att föräldrarna (eller den katolska delen), innan de fått barn, regelbundet gått i mässan, borde det vara självklart för dem att försöka (OBS!) göra samma sak, även när de har fått barn. Att det sedan inte alltid är möjligt vet var och en som har barn. Barn kräver mycken improvisation. Paren måste planera och själva ta ansvar för de lösningar de hittar (Ena parten stannar hemma, man turas om, den ena går på morgonen, den andra på kvällen.)
Föräldrarna är myndiga och prästerna borde uppmuntra dem att agera som sådana, inte skuldbelägga dem, ifall de inte orkar/förmår gå till mässan varje söndag. Han anser att alla åldrar, inklusive småbarn, också måste känna sig välkomna även i högmässan. En församlingens högmässa är ingen meditationskurs i öknens tysta ensamhet.

Det finns inga enkla lösningar på problemet hur man som småbarnsförälder får sina barn att fungera i mässan eller hur man som mässbesöker försöker tygla sin irritation när det stampas och skrattas, gråts och ramlas. Men jag tror att en del av lösningen är att se på kyrkan som vår familj. Det finns alltid familjemedlemmar som man har lite svårare att komma överens med, för att inte tala om de man inte tål alls. Men vi är ändå en familj. Och det viktigaste vi kan göra är just att be för varandra och hjälpa varandra. Man har rätt till andakt i kyrkan, men rätten till den personliga andakten och stillheten får inte existera på bekostnad av kyrkans framtid – nämligen våra barn.


NÅGRA RÅD TILL SMÅBARNSFÖRÄLDRAR:

*Ta med leksaker, men inte en arsenal. Framförallt inte leksaker som låter mycket om de ramlar i golvet.

*Ta med böcker, gärna om mässan eller barnanpassade Bibelberättelser.

*Försök få tag på färgläggningsböcker med religiösa motiv, t ex rosenkransens mysterier, korsvägen eller helgon. På så sätt håller både du och ditt barn er fokuserade på varför ni är i kyrkan.

*Dela eventuellt på syskon som provocerar varandra eller inte  fungerar bra ihop i mässan. Be goda vänner om hjälp – gör det till en speciell sak att som äldsta barn få sitta tillsammans med dessa.

*Hjälp varandra! Ofta blir barn mer uppmärksamma och tar tillsägelser på större allvar om dessa kommer från någon annans förälder. Erbjud dig att ta hand om någon annans sura tvååring.

*Gå gärna i familjemässor, men glöm inte bort din egen andlighet och tillgodose dina egna andliga behov. Du som förälder mår också bra av att gå i mässan utan barnansvar.

*Försök att inte bli frustrerad över att det ibland känns som om du knappt hunnit be eller deltagit i mässan – det finns ett värde i att finnas där och visa sina barn konsekvensen i att gå i mässan varje söndag och att sträva efter att göra det tillsammans.

*Se upp med den "höjda smärttröskeln", dvs att du som förälder med åren kan vänja dig vid och tolerera mer buller än tidigare, och framför allt mer än vad andra tål. Gör ansträngningar att förklara för dina barn, även de allra minsta, att stamp och prat, skrik och gnäll stör andra, både församlingen och prästen. Och när ett barn "låst sig", hamnat i affekt eller har en riktigt dålig dag – gå ut!

*Ta fasta på det just dina barn intresserar sig för. Om de i en vanlig högmässa inte orkar lyssna på tre läsningar - vilka fyraåringar gör det? – rita eller gå ut under den tiden. Du som förälder kan läsa läsningarna i förväg eller efteråt. Förvarna istället om att "nu får vi sjunga Fader Vår som du kan!" eller "nu säger klockorna snart plingeling".

*Förklara så mycket du kan på barnets/barnens nivå, men försök göra det när de är lugna och uppmärksamma. Inget barn kommer ta till sig av det du försöker berätta efter att det först blivit åthutat. Barnet kommer inte växa i tron av att efter en kontrovers få "Sanctus" översatt i örat av en sammanbiten far.

*Överväg att inte gå alla tillsammans utan att en förälder går i högmässan och den andra i kvällsmässan. De barn som klarar av att sitta still och uppföra sig får följa med, tillsammans med ammade spädbarn förstås! Andra får vänta på en viss ålder, t ex fem år innan de får börja gå i mässan regelbundet. Jag skulle dock vara försiktig med hur man bestämmer sig, så att man inte faller för frestelsen att bli överdrivet bekväm och strunta i att ta med barnen alls förrän det är dags att gå till första kommunion.

*Och till sist – det viktigaste vittnesbördet för våra barn är att vi visar hur mycket mässan betyder för oss. Att den är något viktigt och centralt i vårt liv, att vi blir styrkta av att gå till kommunion och att det är något vi vill förmedla även till dem.

RÅD TILL MÄSS- OCH KYRKOBESÖKARE UTAN BARN

*När du blir irriterad på barn som låter eller föräldrar som i ditt tycke inte anstränger sig tillräckligt – BE FÖR DEM!!!

Det behöver inte vara något helgonlikt eller "superheligt" över denna typ av bön, det räcker med en liten bönesuck för berörda föräldrar och barn. Även om det i praktiken enbart resulterar i ett inre men ändå lite kärleksfullt "Herre Gud…"

*Om ett barn i din närhet väsnas, pratar eller på annat sätt stör – säg till! Gör det bestämt men kärleksfullt. De flesta föräldrar uppskattar att ni bryr er så pass mycket att ni vågar säga till barnen istället för att blänga på föräldrarna. De allra flesta föräldrar gör verkligen så gott de kan. Det är våra olika definitioner på vad detta innebär som ställer till problem. Tänk på att gärna säga ett par ord till föräldrarna senare, för att på så sätt förklara ert handlande, detta för att undvika missförstånd.

*Erbjud er att hjälpa till, i den mån det passar.

*Försök sänka din egen smärttröskel och få perspektiv på det som stör. Tänk positivt; t ex "idag har den lilla flickan bara glömt sig och pratat högt två gånger mot femton förra veckan".

*Säg något uppmuntrande till de föräldrar vars barn varit besvärliga, även om det sitter långt in, men var ärlig. Om du tänker föreslå att en viss familj kanske borde gå i familjemässan istället för högmässan, ifrågasätt då dina egna motiv. Gör jag detta för DERAS skull eller enbart för min egen eftersom jag vill slippa dem i "min" mässa?

*Om du själv haft småbarn tidigare, försök minnas hur det var. Visst hade ni också jobbiga kyrkbesök ibland?

*Gläd er! Se allt detta som kärt besvär, ett tecken på att kyrkan växer och återföds och myllrar och lever. Detta märker man så fort man går i mässor utan barn, det är ju tomt på något sätt. Och så kan man känna även om man också tycker att föräldrar ska se efter sina barn.

*Och till sist - se på dessa familjer med småbarn som kyrkans framtid. Dessa barn är framtidens präster, ordenssystrar och föräldrar. De förtjänar förståelse, förbön och kärlek.