"Jag är Vägen, Sanningen och Livet", säger Herren.

Edith Stein – ett helgon av vår tid

     I dessa dagar kan det vara svårt att tala om lidandet – vi har sett många människor i stor smärta och sorg efter terrordåden i USA. Människor frågar sig "var fanns Gud?" och kanske ännu allvarligare "finns Gud överhuvudtaget?" Det är svårt att se någon som helst mening med lidandet, och oftast när det diskuteras kommer man fram till att just lidandet är det enda absolut onda i världen som måste utrotas. Men som kristen måste man sträva efter att se längre. Jesus har sagt oss att den som vill vara hans lärjunge måste varje dag ta sitt kors på sig. Jesus led och dog för våra synder, och som Paulus skiver i Kolosserbrevet: "Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidande, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp som är kyrkan." (Kol 1:24) Ett av Katolska Kyrkans nyaste helgon, St. Edith Stein, talade och skrev om lidandet under en stor del av sitt liv. Hennes liv kom att bli ett starkt vittnesbörd om vad det kan innebära att vara kvinna och kristen.

     Den 12:e oktober 1891, på Jom Kippur, den judiska försoningsdagen föddes Edith Stein. Hon var det elfte barnet i den judiska familjen Stein. Fyra av syskonen nådde aldrig vuxen ålder. De bodde i Lubliniec som ligger i det område som varit både tyskt och polskt, men vid den här tiden hörde till Tyskland.

     Edith var inte gammal när hennes far gick bort och lämnade mamma Auguste ensam att försörja sju barn. Som den företagsamma kvinna hon var lyckades hon vända familjens affärsrörelse – de handlade med virke. Modern, som var djupt troende, fick arbeta hårt och Ediths äldsta syster kom att ta hand om sina syskon.

   Edith var mycket duktig i skolan och fortsatte med högre studier. Hennes stora intresse för människor och människans innersta väsen fick henne att börja studera psykologi. Hon kom dock fram till att denna vetenskap inte alls räckte till när det gällde att beskriva och förstå människan. Vid den här tiden hade Edith också helt tappat den lilla barnatro hon en gång haft. Hon har själv sagt att mellan 13 och 21 var hon i princip ateist. Hon fortsatte studera och läste filosofi. Hon kom i kontakt med en strömning, fenomenologin, och lärde känna många lärda män. Till slut blev hon assistent till Edmund Husserl vid universitetet Göttingen.

   Under första världskriget anmäler sig Edith som frivillig rödakorsmedhjälpare. Hon tar hand om sjuka soldater, många med svåra och smittsamma sjukdomar som tyfys och difteri. En helt ny värld öppnar sig för henne och hon, som först och främst är akademiker, får nu en chans att visa sig omhändertagande och plocka fram moderligheten i sin personlighet. En av hennes väninnor berättar att sjuksköterskorna kunde vara lite hårda mot de frivilliga, särskilt de som just kom från universiteten, men de lät sig inte nedslås. Efter avslutad tjänst fick Edith en tapperhetsmedalj för sin insats vid fältsjukhuset.

     Edith är en kvinna som söker sanningen. När en god vän, en filosof som låtit döpa sig tillsammans med sin fru i början av kriget, stupat vid Flandern, bad hans änka Edith att komma och gå igenom hans papper och böcker. Och till Ediths förvåning möter hon en stark, samlad kvinna som trots sin stora sorg helt har överlämnat sig åt Kristus. Alldeles innan sin död säger Edith så här om detta möte: "Detta var mitt första möte med korset och den gudomliga kraft, som det meddelar åt dem som får bära det. (-)Det var i detta ögonblick som min otro övervanns.(-) Kristus strålade fram: Kristus i korsets hemlighet". Edith har sedan en tid haft en vag föreställning om att Gud kanske ändå finns och det här mötet med en troende människas förtröstan visar henne en mer konkret Gudsbild. Hon börjar ana Guds ansikte.

   Det här innebär ändå inte något slut på Ediths sökande. Hon har insett att hon ska bli kristen, men ska hon bli katolik eller protestant? Och hur kommer henns fromma mor att ta detta besked? 

   Under sommaren 1921 är Edith på besök hos en vännina, Hedwig Conrad-Martius och hennes man, och trots att hon alltid haft svårt med praktiskt arbete, hjälper hon till i parets fruktodlingar. En kväll är hon ensam hemma och börjar titta i bokhyllan efter något att läsa. Det råkar bli "Den heliga Teresa av Avilas liv", helgonets självbiografi. Edith börjar läsa och kan inte sluta förrän hon kommit slutet. Hon slår ihop boken och säger till sig själv: "Detta är sanningen!"
   Visst är det ganska typiskt att denna så lärda och högt utbildade kvinna hittar fram till sin Gudstro genom just en bok? Det hon hela tiden sökt, nämligen sanningen med stort S, visar sig vara just – Gud. Den personlige Guden är Sanningen, och det är genom Teresa av Avila, en annan stark lärd kvinna i en helt annan tid, som detta svar förmedlas. Edith hade sökt efter svar i Evangeliet men Kristus hade på något sätt hållit sig dold för henne där. Istället blev det genom ett helgons reflektioner som hon leddes till Guds ord.

   Edith Stein och Teresa av Avila är säkert på många sätt besläktade själar, men medan Teresa av Avila berättar mycket öppenhjärtligt om hur Gud ingript i hennes liv, är Edith mycket mer hemlighetsfull. När hon får frågor om sin omvändelse svarar hon: "Min hemlighet tillhör mig själv".

   Hennes pånyttfödelse och omvändelse är total. Hon inser, inte bara att Gud är den absoluta Sanningen och att Jesus Kristus är hennes personliga Frälsare – hon inser också att hon måste tillhöra den katolska kyrkan. Och som den studerande person hon är köper hon redan nästa dag en katekes och ett missal, och börjar läsa. När hon sedan kontaktar en präst för sitt dop, frågar han hur länge hon gått i undervisning och det enda svar han får är: "Var snäll och förhör mig, vördade fader".
     Den 1 januari 1922 blir Edith döpt. Hennes väninna Hedwig, som är protestant, har fått biskopens tillåtelse att vara hennes fadder. Edith tar självklart dopnamnet Teresa och i efterhand har hon berättat att alltsedan sin omvändelse har hon känt kallelsen att, liksom Teresa av Avila, bli karmelitnunna. Men det skulle dröja länge innan detta kunde ske.

   Så återstod då det svåra att berätta om dopet för modern. Det är med sorg i hjärtat som Edith får bevittna hur hennes starka mor börjar gråta bittert. Men även om mamma Auguste lider så inser hon att något har hänt i dotterns inre, och hon kan inte "strida mot nådens hemlighet" som en vän till familjen uttrycker det.
   Edith förstår att hon måste vänta med att söka sig till klosterlivet, trots att hon är övertygad om att det är det Gud vill av henne. Hon börjar arbeta som lärare vid en flickskola och trivs mycket bra med det. Hon skriver artiklar, hon översätter svåra teologiska skrifter, t ex Thomas av Aquino och hon reser runt och föreläser. Frågor som rör kvinnan engagerar henne mycket, och hon har skrivit mycket om det speciella med en kvinnas tro, och dess egenskaper, bland annat detta: "Överallt finns det behov av moderligt deltagande och hjälp, och så kan vi också sammanfatta det, som vi har definierat som kvinnans egenvärde i ett enda ord: moderlighet." Hon fortsätter och förklarar att den här sortens moderlighet inte får begränsas till att gälla egna barn, släktingar eller nära vänner – den måste finnas för alla. "Den måste ha sina rötter i Guds världsomfattande kärlek." Enligt Edith – och hon blev själv aldrig mor - är alltså alla kvinnor kallade till moderskap på ett eller annat sätt.

   Till slut blir arbetsbördan för stor för Edith – det går inte att både forska, skriva, resa runt och föreläsa och samtidigt undervisa. Hon slutar vid skolan och föröker få anställning vid något universitet men antisemitismen och nazisternas inflytande ökar hela tiden. Hon har flera gånger begärt att få gå i kloster men fått nej. Detta är vanligt än idag, alltså att man låter konvertiter och vuxendöpta vänta med att gå i kloster eller påbörja studier för att bli präst. Det är viktigt att tron har ett djup och att den som vill till klosterlivet har hunnit mogna som kristen.

   Edith får tjänst som docent men 1933, när nazisterna tar makten blir hon avskedad. Hon har hela tiden känt en stark samhörighet med det judiska folket, även efter det att hon blivit kristen. När Hitler tar makten inser hon att hon aldrig kommer få undervisa eller ha något som helst inflytande mer. Hon inser att det judiska folkets öde också är hennes.

   Så får äntligen Edith tillåtelse av sin andlige vägledare att söka sig till klosterlivet. Hon tar kontakt med karmelitsystrarna i Köln-Lindenthal. Hon får berätta om sig själv och redogöra vad som kan utgöra ett hinder för hennes inträdande i klostret. Dels är hon ju judinna och dels är hon vid det här laget 42 år. Men inget av detta talar emot henne och hon antas som postulant. Och återigen måste hon ge sin mor ett svårt besked – att hon ska lämna allt och gå i kloster. Det är svårt för den gamla kvinnan, mycket svårt. Avskedet blir tungt, och Edith lämnar sin mor och återser henne aldrig mer.

   I klostret är Edith lycklig över att ha fått ge sig själv helt och hållet till Gud. Men det är inte lätt för henne. Hon är en opraktisk person, och systrarna bara måste skratta åt hennes tappra försök att skura golv. Alla de andra postulanterna i novitiatet är nästan 20 år yngre än Edith och inte känner de till hur känd och intellektuell hon är. De kan uppskatta att hon är from och vänlig, men hon kan ju inte sy eller vara till någon större nytta i några hushållssysslor. Men Edith försöker så gott hon kan. Efter nästan ett år i klostret blir hon novis på riktigt och får bära karmelitdräkten. Redan nu får hon på egen begäran sitt nya namn, sitt klosternamn: Teresa Benedicta av Korset.

     Under året som novis lär sig Edith mycket av hushållsarbete men allteftersom tiden går vill provinsialen, den ansvariga systern i klostret att hon ska ägna sig mer åt intellektuellt arbete igen. Hon skriver små biografier över kända karmeliter, och senare undervisar hon även i latin. Ytterligare ett år senare, 1935, avlägger hon sina första löften för tre år framöver, den 21 april 1938 avlägger hon sina eviga löften. I november samma år inträffar kristallnatten och Edith ser hur skuggan faller över hennes folk. Hon vill absolut inte att klostret ska få problem på grund av henne och hon lämnar Tyskland och får leva hos karmeliterna i Echt i Holland. Även syster Rosa som också låtit döpa sig efter moderns död flyr och kommer till Echt, där hon upptas i Karmels Tredje Orden och får arbete som portvakt vid klostret. Men 1940 går tyska trupper in även i Holland och snaran dras åt kring judarna.

     I juli 1942 förvärras situationen i Holland, och fler och fler judar deporteras. Flera kristna samfund skickar ett gemensamt telegram till ockupationsmakten där de ifrågasätter och fördömer detta. Detta telegram kommer att läsas upp i kyrkor och ingå i de katolska biskoparnas herdabrev. Hur kommer nazisterna besvara detta? Hittills har de gjort allt för att de kristna samfunden inte ska samarbeta.

     Edith och hennes syster har under tid försökt få utresetillstånd till Schweiz och ett karmelitkloster där, men förgäves. De får avslag, och söndagen den 2:a augusti arresteras katolska judar över hela landet. Klockan fem har systrarna samlats till bön, och det är i koret Edith befinner sig när det ringer på dörren. Två SS-män kräver att hon ska lämna klostret inom fem minuter. Nunnor springer fram och tillbaks för att Edith och Rosa ska hinna få med sig det nödvändigaste. Priorinnan försöker förhandla med SS-männen och förklarar att systrarna Stein väntar på inresetillstånd till Schweiz, men det är lönlöst. Rosa blir förtvivlad och förvirrad, men Edith tar hennes hand och försöker lugna henne: "Kom, vi går för vårt folk!"

     Så förs de tillsammans med tre andra judar från Echt till provinshuvudstaden Roermond, och därifrån vidare till ett uppsamlingsläger. Under veckan som sedan går lyckas Edith skriva två brev till Echt. Hennes ton är full av förtröstan, men hon inser att det inte finns mycket hopp. Ett sista försök görs – hon får lägga fram sitt och systerns fall inför lägerkommendanten och fråga om möjligheten att få inresetillstånd till Schweiz, men hennes begäran avslås.

     Edith inser att allt hopp är ute. Det enda hon med säkerhet vet är att hon ska få lida med och för sitt folk. Hon hinner skriva ytterligare ett kort sista brev till Echt, där hon verkar be om diverse förnödenheter, såsom varma strumpor, tandborste och ett kors till sin syster.

     Ett av flera ögonvittnen från lägret har berättat vilket lugn Edith utstrålande mitt i denna desperata situation. Han berättar också att hon sagt ungefär så här: "Världen består av motsatser. Men till sist skall inget bli kvar av dessa kontraster. Bara den stora kärleken blir kvar. Hur skulle det kunna vara på annat sätt?"

     Den 7:e augusti förbereds deportationen av hundratals män, kvinnor och barn. Destinationen är Auschwitz. En järnvägsanställd är den sista som med säkerhet har sett Edith i livet, då hon frågade honom om han kände en viss familj i området. Det gjorde han och hon bad honom hälsa från Syster Teresa Benedicta att hon for österut. Därefter försvinner alla spår av Edith Stein.

     1950 publicerades en lista i en holländsk tidning över alla judar som deporterats från Holland den 7:e augusti 1942. Det fanns inga överlevande från denna transport. Bland namnen fanns också nummer 44070 Edith Teresa Hedwig Stein, Echt, född 12 oktober 1891, Breslau, död 9 augusti 1942. Edith var å 51 och hennes syster 59. De hade aldrig godkänts som arbetskraft i lägret. Med största sannolikhet fördes de direkt till gaskamrarna.

     Edith Stein saligförklarades första maj 1987 och helgonförklarades den 11:e oktober 1998. Hon är helgon och martyr i dubbel bemärkelse eftersom hon både dog för sitt folk och för sin kyrka.

     Det som gör Edith Steins vittnesbörd så oerhört starkt är hela hennes komplexa liv. Hon levde och verkade i en mansdominerad värld, bland högintellektuella och lärda filosofer. Samtidigt förnekar hon aldrig sin kvinnlighet, vad det innebär att vara kvinna eller kvinnans speciella kallelse till moderlighet, även om hon inte blir mamma. Edith kämpade för kvinnans rättigheter men samtidigt insåg hon att kampen inte fick bli ett mål i sig – kvinnan har en kallelse för hela mänsklighetens väl.

     Hon förnekar aldrig sitt ursprung och tar aldrig avstånd från sitt folk. Som troende kristen är det korset och Jesu lidande som blir det centrala för Edith. Hon är ju till och med född på försoningsdagen, och hela hennes liv kom att bli till ett tecken på just försoning med Gud. Det är inte hatet utan kärleken som får sista ordet. 

Aforismer av Edith Stein:

"Ha tålamod med dig själv, det har Herren också."

"I korsets tecken kommer vi att segra, dvs leva vårt liv helt och fullt, antingen det nu bli framgångsrikt eller ej, och till välsignelse för vår omgivning, vårt folk, vår Kyrka."

"Ju mörkare det blir omkring oss, desto mer måste vi öppna vårt hjärta för ljuset från ovan."

(Detta är slutet på en dikt skriver till minna av Rosas, Ediths storasysters dop, julafton 1936)

LITEN ORDLISTA

katekes – katolska kyrkans sammanfattade lära. 1997 kom en översättning av katolska kyrkans katekes på svenska.
missal – bok med texter för mässan, den katolska gudstjänsten
karmelit – en sorts munk eller nunna. Karmel är en bergskedja i Israel, karmelitorden grundades där 1156, och orden reformerades av Teresa av Avila och Johannes av Korset i Spanien på 1500-talet.
konvertit – en person som konverterat från en religion eller trosinriktning till en annan, t ex från att vara protestant till att bli katolik
postulant – kallas den som bor i kloster för att senare antas som novis
novis– man el kvinna som vill upptas i kloster, är antagen men har ännu ej avlagt sina eviga, utan endast tidsbegränsade, löften
novitiat – den tidsperiod då man är novis
provinsial – nunna med ansvar för kloster (ung. detsamma som abedissa)
Karmels Tredje Orden – en del av karmelitorden för lekmän, dvs man följer ordens regler men är själv inte munk eller nunna, man kan gifta sig
saligförklaring – första steget mot att bli helgonförklarad.
helgonförklaring – Katolska kyrkan helgonförklarar eller kanoniserar människor som "utövat dygderna på ett heroiskt sätt och levt i trohet mot Guds nåd" (katekesen, 828). Helgonen utgör den triumferande kyrkan i himlen och ber för oss till Gud, precis som vi ber för varandra här på jorden. Paulus skriver i Hebreerbrevet om "en sky av vittnen" som omger oss, och dessa är alltså helgonen.
martyr – en person som dör för sin tro. Martyr betyder från början just "vittne".

Litteratur:
EDITH STEIN
biografi – texter
av Anders Arborelius o.c.d.