Krönika skriven av Lisa Wetterberg någon gång 2001.

Att vara ute sent på kvällen med ett åtta veckor gammalt spädbarn är kanske inte det mest ansvarsfulla man kan ta sig för i Stockholm. Häromkvällen var jag det i alla fall.

Jag hade ätit möhippemiddag på krogen och skulle nu hem med T-banan. Vid station Medborgarplatsen missade jag precis mitt tåg. Suckande konstaterade jag att det skulle dröja minst en kvart till nästa.

Nåväl, jag står där med min vagn i ett stadigt grepp, varken nervös eller rädd, men vaksam. Ett gäng småkillar i blandade åldrar (12? 14?) dräller fram och tillbaka på perrongen, skenbart på väg någon stans, kanske på jakt efter bråk.

Plötsligt ser jag i ögonvrån hur de kommer i samspråk med två berusade och flamsande tjejer som verkar något äldre. Jargongen är otrevlig och provocerande, och det obehagliga är att killarna är så många. De trängs runt tjejerna och den kaxigaste gängkillen höjer rösten och bröstar sig. Och då ser jag hur en annan kille, mer anonym i gruppen, liksom i förbifarten gör en tydlig ansats till klämma den ena tjejen i rumpan. Han snuddar bara och hon märker ingenting. Så upplöses gruppen igen, tjejerna ragglar vidare, mitt tåg kommer och killarna ska åt samma håll.

Jag har i efterhand sån lust att skälla ut honom, ryta och fråga: "Vad håller du på med? Vad ger dig rätten att ta en vilt främmande brud i häcken?" Och vad händer när han smygtafsat vid ytterligare 20 tillfällen? Vad händer när den fulla bruden är ensam, polarna mer aggressiva och parkeringsplatsen tom?

Nej, jag tror inte man blir våldtäktsman bara för att man försökt klämma någon i baken på stan. Men det här visar ändå på den brist på respekt för andras – ofta tjejers – integritet som många tonårskillar har. Detta skrämmer mig och gör mig beklämd.

Vid Skanstull rasslar alla killarna av igen, samtliga pillandes med sina mobiler. En av dem får faktiskt ett samtal och jag hör hur han säger: "Näe, jag gör ingenting. Åker tunnelbana."

Medan tåget gungar hemåt sitter jag och känner mig "mammig" och föräldrailsken. Vad farao gör dessa snorungar drällandes i kollektivtrafiken klockan kvart i ett på natten? Finns det inget vettigare att göra en lördagskväll? Nej, det gör det väl inte det. Men så minns jag hur diffust spännande det var (det var ju lite farligt) att hänga på stan mitt i natten – men ändå känner jag ingen förståelse för ungarna. Jag känner med deras föräldrar, i den mån de bryr sig. Jag har med åren börjat förstå min mammas oro, hur omotiverad jag DÅ än tyckte att den var.

Är det som det ska när barn och tonåringar dräller – det ju inte så att de gör något konstruktivt – runt på stan och i tunnelbanan mitt i nätterna? Tycker deras föräldrar att det är okej? Har Pelle eller Stina bara sagt "jag går ut" och mor och far har nickat bifall med stum blick i BingoLotto? Eller har det föregåtts av storstilade gräl, löften om påslagna telefoner, skrik och igensmällda dörrar? Jag frossar i fördomar en stund, sen skäms jag för vad vet jag om dessa ungars familjeförhållanden. Och i nästa stund tycker jag återigen att det är något som är väldigt märkligt och fel. Inte bara för att det kan vara ett farligt beteende, utan just för att de inte har något annat att ta sig för. Om det sen beror på brist på ungdomsgårdar, pengar, ålder eller fantasi – vad vet jag?

När jag väl är framme och rullar ut vagn och bebis hör jag plötsligt mitt namn gastas och jag överfalls av ett par gamla elever. De kramar mig, beundrar sonen (de verkar inte lukta sprit), och jag frågar beskäftigt: "Vad gör ni ute så här sent? Vet era föräldrar var ni är och varför har ni inte mössa på er?" De skrattar och väsnas, säger hej då och försvinner. Hur gamla? Mellan 13 och 15.

Jag skyndar hem i den iskalla natten, rullandes min barnvagn, undrandes vad jag gör ute så här sent. Men jag har i alla fall mössa på mig.