Det här debattsvaret publicerades i Katolskt Magasin under 2004. Det är ett svar på ett debattinlägg där författarna ställer sig mycket frågande till varför Kyrkan ska tvinga på katolska ungdomar den kristna synen på sexualiteten. Författarna ställer sig mycket frågande varför kyrkan inte kan acceptera preventivmedel, något som de tycker är så mycket bättre än "oönskade" graviditeter.

Debattsvar av Lisa

Det finns en positiv aspekt med Lena Blomgrens och Yvette Pasquiers inlägg på Opinion i KM nr 1 2004, nämligen deras ärlighet och öppenhet. Det råder nämligen skriande brist på ärligt uttryckta åsikter beträffande kyrkans lära på det område som berörs. Snarare soppas det mesta under mattan, berörs inte alls och hur som helst aldrig i det offentliga rummet.

Det är dock den enda positiva aspekten i inlägget som i övrigt speglar en i mitt tycke sorgligt urvattnad katolicism som jag känner mycket lite igen mig i.

I fem punkter vill jag bemöta innehållet:

1.Blomgren och Pasquier skriver om dagens komplicerade samhälle som ett skäl till att "satsa på en mindre familj där varje barn kan få all den omsorg som det behöver." Med tanke på hur mycket det hörs i media om hur lite tid föräldrar har för sin 1,6 barn verkar antalet inte spela någon större roll kan man tycka. Dessutom undrar jag om det inte snarare borde vara tvärtom. Aldrig har det varit så säkert, i varje fall i västvärlden att vänta, föda och ansvara för barn. Borde vi inte ifrågasätta ett samhällsklimat som ständigt klassar barn som i första hand en börda och inte som en inkarnation av den äktenskapliga kärleken? Som gåvor från Gud?
 

2.Att hävda man tidigare i kyrkans historia ansett sexualieten som enbart till för reproduktion är en grov förenkling och jag ifrågasätter var denna information kommer ifrån. I varje fall står det tydligt i KKK att sexualiteten har TVÅ syften – öppenheten för liv samt att i njutningen stärka bandet mellan makarna - och att detta alltid varit kyrkans lära. Att sedan människor och tidströmningar vantolkat detta får stå för just människor och tidsströmningar.
 

3.Vidare visar Blomgren och Pasquier stor brist på insikt gällande både de artificiella preventivmedlen samt metoden NFP. I stycket om hur svårt det är för en "vardagskatolik" (är det f ö dessutom något som vi har rätt att nöja oss med att vara?) att förstå skillnaden mellan att avhålla sig och att hindra spermier medelst membran eller slemplugg framkallad av p-piller. P-pillret fungerar på flera sätt, bl a genom bildandet av slemplugg men framförallt genom att förhindra ägglossning, alltså på ett radikalt sätt förändra kvinnans naturliga cykler. Dessutom kan p-piller förhindra att ett befruktat ägg att fästa i livmodern och alltså fungera rent abortivt. Är detta moraliskt försvarbart?
 

4.Jag ifrågasätter starkt hur pass insatta inläggets författare är i hur NFP fungerar. Man fastslår rakt upp och ner att metoden är "krånglig" och går under benämning Vatikanrouletten – det är kärleksfull humor det! Inte heller verkar det ha någon som helst inblick i de positiva "biverkningar" som NFP har. Enligt en amerikansk undersökning har gifta par som använder NFP en skilsmässofrekvens på 0%. I samma undersökning uppger också de kvinnor som är gifta med män som är positiva till NFP att de anser sig ha bättre män än andra. (Att sen ta upp hur känslig ägglossningen och hormonerna som styr den är blir lite märkligt när man tidigare verkar tycka att det är relativt okomplicerat att använda p-piller som i hög grad stör och manipulerar detta känsliga område. Att sen dessutom prata om den moderna medicinen i sammanhanget visar åter igen på ett klent ifrågasättande av det som det sekulariserade samhället förmedlar, nämligen att p-piller skulle vara just en medicin. Ett läkemedel! Ursäkta mig, men vad är det som är sjukt och ska "botas"? Jag vidhåller som frisk fertil kvinna att även min ägglossning är frisk och verkligen inte behöver behandlas.
 

5.Till sist nämns hur noga katolska ungdomar är med sina preventivmedel eftersom de helst (!) vill undvika abort. Stopp och belägg! "Ungdomar?" Gifta ungdomar då eller? Ska "ungdomar" vara sexuellt aktiva? Är det var kyrkan lär? Stöder vår tro detta? Här skulle jag önska att inläggsförfattarna verkligen tog bladet från munnen och i klarspråk gick ut med att man förespråkar föräktenskapliga sexuella förbindelser. Ja, jag VET att de allra flesta som gifter sig i kyrkan idag inte alls har väntat, är oskulder eller har låtit bli att flytta ihop. Majoriteten av de katoliker som gifter sig i Sverige idag ÄR sambo, har ett aktivt sexliv OCH använder preventivmedel. Blir dessa företeelser mer rätta och sanna bara för att majoriteten tycker att det är "okej"? Det tycker jag nämligen är kärnproblemet med det som Blomgren och Pasquier förmedlar. Att det handlar om "Vatikanens officiella rekommendationer" och inte, vilket är min övertygelse, en viktig och central del av kyrkans lära. Hur har vi det med tilliten till moder Kyrkan?

Varför har Johannes Paulus II lagt ner så mycket tid och energi på att göra sig så omöjlig i sekulariserade sammanhang genom att konsekvent predika kyrkans lära i just dessa avseenden? Varför har han i predikningar och officiella dokument gång på gång proklamerat människans värdighet, från konception till naturlig död? Varför har han arbetat fram en hel kroppens teologi, (som f ö finns hyffsat lättillgängliga på engelska i flera utgåvor, t ex "The Theology of the Body – A simplified version" av Rev. Msgr. Vincent M Walsh, J.C.D, utgiven på Key of David Publications via www.giftfoundation.org och " The Theology of the Body – Human Love in the Divine Plan" av Johannes Paulus II, utgiven på Pauline Books&Media samt The Theology of the Body Explained – A Commentary on John Paul II's 'Gospel of the Body' " av Christopher West, även den från Pauline Books&Media.)? Gör påven det för att han inte har något batter för sig? För att han inte förstår den komplicerade värld vi vanliga dödliga lever i? För att han inte direkt behöver ta ställning till graviditeter och familjeförsörjning?
 

Nej, det tror inte jag. Jag tror att han, som den store teolog och andlige ledare han är, har förstått hur viktiga dessa frågor är – riktiga vattendelare i kyrkan. Och även om vi som lekmän inte ska känna oss tvugna att bli fullfjädrade teologer för att kunna leva och förstå kyrkans lära, måste vi ändå ifrågasätta vårt eget förhållningssätt till moder kyrkan och till påven. Hur är det med vår tillit? Om vi tillåter oss att avfärda en del av läran som "rekommendationer", har vi läst på lika mycket som om vi faktiskt skulle ge oss tusan på att förstå varför kyrkan lär som hon lär?
 

När Johannes Paulus II klev ut på balkongen som ny påve var det första han sa: "Var inte rädda." Det var ingen lugnande klapp på kinden utan en ORDER. En order i ett samhälle där det finns mycket att vara rädd för. Men minst lika farligt som att ta sig an ett barn till, att våga tro på att kyrkan faktiskt förvaltar den fulla uppenbarade sanningen är det att tro att man själv kan komma fram till de rätta svaren, och "göra det som känns rätt". Visst ska vi följa våra samveten, men HUR väl formade är dessa samveten i ett samhälle och en kultur som ständigt vädjar till våra instabila och flyktiga känslor. Inte till vårt förnuft, som inläggsförfattarna slutligen hänvisar till. Med risk för att låta mycket hård – jag tror att vi allt för ofta grundar våra beslut på rädsla och bekvämlighet. Att vara kristen är inte lätt. Att LEVA är inte lätt. Och jag utmanar var och en som hävdar att de fattat sina beslut beträffande familjeplanering utifrån förnuftet, i harmoni med sitt samvete och Gud – ta det ett varv till, och våga gå till grunden med vad det egentligen handlar om, nämligen kärleken och tilliten till Gud.

Lisa Wetterberg
Ordförande i KUÄF
NFP-användare sen nio år och mor till fyra "planerade" barn.