Hur skapar man goda syskonrelationer?

Jag som skrivit detta är Lisa och jag är fyrabarnsmamma. Dessa tankepunkter komme r från föredragsanteckningar våren 2005. Mina barn är 1,5-9 år (Agnes 9, Maria 6,5, Tobias 4,5 och Joel 15 månader) och min man Magnus  och jag funderar mycket över vårt förhållande till dem, men kanske inte alltid lika mycket om deras förhållanden sinsemellan. Men, en del saker har vi ändå tänkt genom åren och det här är några av dem i punktform:

Några viktiga nyckelpunkter:

Kommunikation – på två sätt. Dels behöver man möta barnen som individer, dels som en del av en familj, en grupp, en enhet, en syskonskara. Det viktiga är att göra både och. Bemöter man dem enbart som ett kollektiv eller som en del av en grupp riskerar man att de inte känner sig sedda. Bemöter man dem enbart som individer riskerar man att "fostra egoister" (ngt tillspetsat). Vidare bör man prata direkt med dem om att de är syskon och vad det innebär. (Att man har bott i samma mage/bor hos samma föräldrar/bor i samma hus/har samma namn/är lika varandra etc)

Aktiviteter – på alla nivåer. Man skapar goda syskonrelationer genom att göra saker tillsammans. Ibland verkar det som att det blir så bara för att man inte har nåt val, man rör sig som familj lite ofrivilligt "i flock". Det gör skillnad om man bestämmer sig, uttalat, för att nu ska vi göra något tillsammans som familj (t ex gå på Skansen/gå till badhuset/gå och handla.) Det är minst lika viktigt att dela upp barnen och göra saker i olika konstellationer (t ex "flickorna och föräldrarna går på teater men pojkarna är för små så de får vara hos farmor och farfar – som det skulle kunna bli i min (Lisas) familj). Till sist är det viktigt för syskonen att de faktiskt också får ensam tid med föräldrarna, antingen en förälder eller båda. Det är lät att man prioritear bort detta för det kräver så pass mycket ansträngnign och planering, men det är viktigt och absolut värt det.

Rättvisa är relativt: En av de farligaste fällorna man kan gå i är att försöka hålla millimeterrättvisa mellan syskon. Det är för det första omöjligt och för det andra är jag inte alls säker på att det är rätt. Man kan inte rimligtvis förvänta sig samma saker av en åttaåring som av en treåring. Det är klart man ska försöka ta reda på "vems fel det var" när det pågår ett stort slagsmål, men mitt tips är att utgå ifrån att det faktiskt oftast inte är ens fel när två träter. Jag tycker det är viktigt att försöka lära barnen att bråkar ni så får det tråkiga konsekvenser för er allihop. Det ska inte löna sig att försöka övertyga mamma eller pappa om att det var nån annans fel. Det som ska löna sig är att hålla sams och vara snälla mot varandra! (Därför är det så viktigt att vi försöker komma ihåg att verkligen berömma dem när de varit duktiga och snälla mot varandra – t ex hjälpt ett yngre syskon med kläderna, hämtat något till ett syskon, ritat något till ett syskon osv.)

Föregå med gott exempel: Om du själv har syskon, berätta om det! Självklart beror det på vilken typ av relation man har haft till sina egna syskon men alla historier är relevanta. Anpassa till barnens ålder, men berätta för dem även om de eventuellt dåliga relationer man har till ett eget syskon. Är man ensambarn kan man berätta – ärligt! - om för- och nackdelarna med att inte ha syskon. (Dvs man kanske saknade att inte ha syskon men ibland var det skönt att få ha sina saker ifred...) Sen kan man också titta på familjer i sin omgivning och diskutera hur de har det, vad som verkar bra och mindre bra hos dem, och mellan de syskonen. (T ex, min äldsta dotter hade en kompis som inte hade några syskon. Ibland kommenterade min dotter tjurigt att den kompisen fick så mycket fler leksaker, hade mycket fler och finare kläder osv. Vi försökte påpeka att hon visserligen hade allt det där men hon hade ju ingen syster eller bror att leka med och att leksaker inte var allt.)

Ta till er av beröm och lyssna på kritik: se till att verkligen ta åt er när andra berömmer era barn. Låt andra träffa er barn – alltså inte bara släktingar (de tenderar till att vara allt för partiska åt ena eller andra hållet), utan vänner till familjen, och lyssna på deras feed back. Man kan verkligen få sjysta aha-upplevelser, både som stärker självförtroendet som förälder och ger en fingervisning om att man nog är på väg åt rätt håll. T ex hade jag några goda vänner, ett äldre par, hemma på lunch. Vi pratade och hade trevligt och efter några timmar sa de spontant att "vilka fina barn ni har, vad trygga de är med varandra". Det lever jag på när jag tycker att det bara slåss och bråkar. Ett annat exempel är min väninna som finkänsligt påpekade att min äldste son lindar mig runt sitt lillfinger. Jag tog mig en funderare och kom fram till att visst är det nåt speciellt med att få en son men jag vill ju inte favorisera honom och på så sätt riskera att skapa obalans bland syskonen.

Till sist; några bok- och filmtips. Det är jättebra att läsa om och se syskonrelationer på film – det ger mer underlag till diskussioner och ger fler bra och dåliga exempel.

Astrid Lindgren har skrivit om syskonrelationer i många av sina böcker och berättelser. Här är några av mina favoriter:

• Jag vill också ha ett syskon
• Jag vill också börja skolan
• Bröderna Lejonhjärta
• Madicken (flera böcker)
• Allra käraste syster
• Alla vi barn i Bullerbyn

Sen finns också böckerna om familjen Pip-Larsson (en sjubarnsfamilj!) av Enid Unnerstad.

Unga kvinnor av Louisa M Alcott (finns också som filmatisering) om fyra systrar.

Den enda Disney-film som egentligen berör syskonrelationer (som jag kan komma på) är Lilo&Stitch...

Min familjs stora favorit just nu är Sjunde Himlen (7th Heaven) – en tv-serie om en pastorsfamilj med fem barn. Lite väl tillrättalagd ibland men ändå väldigt sympatisk – mycket om syskonens relationer sinsemellan!

Ni kan säkert komma på fler bra böcker och filmer!

Hoppas ni får en trevlig diskussion.

Hälsningar

Lisa Wetterberg